Jag stöter ofta på uppfattningen att förändring och utveckling är något krävande och jobbigt. Det är något man tar tag i när det verkligen krisar eller när allt annat är i balans så att man har tid, ork, utrymme och lust att göra den där förändringen. Det är precis tvärt om. Vi kan ta den utmärkta liknelsen med att man inte bestiger ett berg med ett jämfotahopp utan med ett steg i taget, detsamma gäller för alla förändringar vi initierar eller förhåller oss till i livet. Det motstånd vi ofta känner inför förändring är en naturlig reaktion från amygdala som är inställd på att all förändring av det vi känner till utgör ett hot. Det är helt okej att känna ”åh nej” inför en förändring, det är till och med helt rimligt.
Att utvecklas är att förhålla sig till förändring, både den som sker hos oss själva som ett resultat av erfarenheter och upplevelser men också den som sker i vår omgivning, i våra relationer till andra och de externa förutsättningar som utgör vår livssituation. Det är att hålla koll på sin kompass så att vi inte en dag upptäcker vi är långt ifrån den stig vi vill gå på. I organisationer systematiserar man ofta arbetet med utveckling och ständiga förbättringar och det fungerar lika bra utanför den professionella kontexten i våra privata sfärer. Ett motstånd många känner inför begreppet ständiga förbättringar är att de beskriver det som att de måste göra mer och mer, att det är som ett jagande på ständig tillväxt. Det är det inte. Ständiga förbättringar är inte linjärt, det är cirkulärt. Ständiga förbättringar handlar om att ha ett förhållningssätt att det mesta förmodligen kan göras bättre än det görs i nuläget. Det betyder inte att göra mer utan att göra bättre. Det betyder inte att det man gör nu är dåligt, det betyder att man är vaken för förändringar. Ibland kommer nya rön, ny kunskap som gör att det avtäckts bättre sätt att göra något på. Ibland förändras förutsättningarna för det man håller på med och då kan man behöva förändra sättet man gör det på.
Resultatet av ständiga förbättringar är att friktionen minskar i allt vi gör, vi får ett flexibelt (eller agilt, om vi ska använda ett av nutidens mode-ord) förhållningssätt till förändring. Vi undviker att bli rigida.
Det är som att lära sig cykla, det kan vara krångligt eller till och med kännas hopplöst, men när du lärt dig det kan du kan ta dig längre på kortare tid med mindre ansträngning.
Vi utvecklas när vi utmanar det vi tror att vi vet. Att utmana det vi tror att vi vet är en win-win situation. Antingen går vi stärkta i att vi redan gör det vi gör på bästa möjliga sätt, eller så hittar vi ett nytt bättre sätt att göra det vi nu gör. Detta är nödvändigt för att vår navigation genom livet inte ska bli godtycklig.
Ett sista hinder för ständiga förbättringar och utveckling, att vara villig att utmana det vi tror att vi vet, är vår rädsla att komma fram till något som vi helst inte vill se, fear of finding out (FoFo). Vi har svårt att agera i konflikt mot bättre vetande och det kan resultera i att vi aktivt tittar bort från det som kanske finns rakt framför oss. ”Om jag ser/erkänner det här behöver jag göra någonting åt det”.
Det är här den stora vinningen med ständiga förbättringar kommer in, att inte göra motstånd mot det som redan är utan att träna upp förhållningssättet att vara villig att utmana det vi tror att vi vet. Steg för steg - minut för minut på vår resa där riktningen lätt går att korrigera om vi börjar gå snett, istället för ett gigantiskt jämfotahopp varannan dag med risken att hamna långt utanför stigen.
Det är som att lära sig cykla, det kan vara krångligt eller till och med kännas hopplöst, men när du lärt dig det kan du kan ta dig längre på kortare tid med mindre ansträngning.
Det handlar inte om att göra mer och mer. Det handlar om bättre och bättre. Utan ökad ansträngning. /Aaron
